Jag började måla när jag var 15 år och det sammanföll med värsta möjliga pubertetskris. Jag bar svarta kläder och hängde på klubbarna i Gamla Stan. Jag vill inget hellre än att bli konstnär och drömde om hur mitt framtida hem skulle se ut med en stor ateljé. Måleriet har följt mig sen dess mer eller mindre intensivt. Det som är mest spännande är att jag öppnar en dialog med något annat något större än mig själv med det omedvetna. För när jag tittar på en bild efter några år kan jag se vad den föreställde. Åh, var det så jag kände mig? För måleriet speglar ju mitt omedvetna. Ungeför som när man öppnar en motorhuv och kikar på innehållet. Men det kan ta flera år innan polletten trillar ner.
<< < Föregående Nästa > >>